Som om det var någon sorts 'bak-och-fram'-dag som man hade i trean.
Hälften av klassen hade huvudet uppkört i den molnfria himlen, och blicken vänd utåt.
William och Viktor var som vanligt ute på promenad, och vars de var, det kan Gud veta.
Den andra hälften satt med blicken stint fästa på den späda flickan med den schyssta hyllan som stod stolt rak i ryggen och med huvudet trotsigt höjt bredvid den stränga läraren med den frågande och ständigt kallt stressade blicken.
Ett snett leende och en busig glimt i ögat prydde det unga och rena ansiktet.
Ingenting antydde att något var helt och fullständigt åt helvete.
De mjuka, spröda tonerna av hennes röst tillhörde den smala midjan och de intensiva, klara silvergrå ögonen.
Tonfallet hörde däremot till en auktoritär hållning och ett strängt drag i ansiktet.
'Alexander?' Ett mjukt ljud, men med en väldigt auktoritär ton.
I början hade de förundrats över den så uppenbara styrkan, men sedan underkastade de sig faktumet.
Den blonde pojken ryckte till vid ljudet av sitt eget namn, och med ett halvleende kan han inte låta bli att minnas första gången de träffats.
Han hade bokstavligen blivit utsparkad ur huset med ena änden av ett smalt rep i handen, och i andra änden hände familjens schäferhane, flåsande och dreglande.
Hon var på promenad genom staden, för att lära känna den, sade hon när de möttes under det kalla ljuset av månen.
Han log, flörtade och förvånades över att han tvingades använda hela sitt förråd av tricks.
Men det som förvånat honom mest var hennes kontroll över hunden, från sekund ett.
Naturligtvis hade hundjäkeln kommit framrusande som ett ånglok och försökte hoppa och komma åt att slicka henne i ansiktet, och han gjorde sig beredd för att hålla tillbaka honom, men plötsligt blixtrade det förbi ett piskrapp, skapat av kontroll, röststyrka och ett krav på respekt.
Bara ett ord.
'N-E-J!'
Och han tvärstannade.
Hon höll upp handen och gick hotfullt mot honom med höga knän, och han backade
respektfullt.
Hon fällde ner alla fingrar utom pekfingret som riktades mot hans svans.
Åter igen, bara ett ord, och han satte sig vördnadsfullt.
En sekund bara såg hon på honom med pekfingret höjt och riktad mot den sammetsblå skyn, innan han log och jollrande hälsade på honom, tillät honom att resa sig, komma och slicka på hennes framsträckta hand, innan han tog ett varv, och tillslut kärleksfullt lade sig över hennes fötter.
'Förlåt, vad var det du sa?' Frågade hon artigt, som om ingenting hade hänt.
Långt senare hade han förstått att hon gjort exakt samma sak med klassen, som de kom på att de nu delade.
Hon hade fostrat dem med järnhand, en vilja av stål och en intensitet likt inget annat, och ändå hade de aldrig kommit på henne.
'Ja, m'lady?' Svarade han retsamt och väckte de sista som inte redan återvänt till verkligheten.
'Nu ska tant berätta en historia, så nu ska du hålla käften, och lyssna, för det här är viktigt. Anna det gäller dig också.'
Läraren nickade irriterat, men skakade sedan ilsket på huvudet.
'Kan du inte ta det här senare? Vi har mycket att göra.'
Flickan skrattade till lite, och det var ett ovanligt kallt skratt.
Hon drog ett djupt andetag, och hennes ansiktsdrag blev helt blanka.
'Jag var hos läkaren i helgen, och när de undersökt mig var det ganska uppenbart vad det var, tydligen.
Emely, jag ville ringa dig, men jag vågade inte. Lika bra att få det gjort nu.'
Hon drog ännu ett djupt andetag, som hackade till några gånger, men hennes utstrålning visade ingenting annat än totalt målmedvetenhet.
Och ändå så söktes hennes blick efter stöd hos Jasper, alltid lika stadiga, säkra, snälla Jasper.
Hon fick ett snabbt, snett leende som hon besvarade med en hård blinkning.
'Jag...' Rösten bröts lite, och för en sekund så svajade hela den tunna kroppen till. 'De kom fram till att det var bröstcancer.'
Två saker verkade hända absolut samtidigt:
Det blev helt jävla knäpptyst, och samtidigt som det bröt ut en tidvattenvåg av upprörda, stressade tonårsstämmor.
Allt hon hade för ögonen var Jasper's ansikte som gått över i en blandning av snövitt och askgrått som bara stirrade på henne.
'Andas, snälla du.' En svag utandning som ändå skar likt en kniv genom oljudet fram till hans hörselgångar.
Hennes blick fladdrade stressat vidare till hörnet, där det platinablonda hårrufset såg ut som en frusen eldslåga.
Alexander satt som förstenad, fortfarande med det där falnande sneda leendet, och med paniken lysande som en fyr ur de himmelsblå ögonen.
Hon försökte lugna honom med ett darrigt leende, men smärtan i hennes ögon tog bort den lugnande känslan.
Hennes blick fortsatte förbi viskande flickor som försökte avgöra om hon menade allvar, nervöst skrattade pojkar och så fram till ett ansikte fyllt av hat. Martin.
Hon höjde frågande på ögonbrynen.
'Fel person.' Nästan morrade han fram. 'Den skulle ha tagit någon annan.'
Hans svaga morrande slog ner i henne likt blixten.
Hon samlade ihop sig och drog in luft.
'Läkaren gav mig tre månader.'
De fick tyst på dem alla.
'Sådant här är inte kul att skämta om, Vera, och det vet du mycket väl!' Röt Anna rasande och desperat.
'Det vet jag mycket väl, kärring.' Trots chocken kunde de ändå dra ett gemensamt djupt andetag och flina lite.
'Vet du hur länge jag velat spöa dig?' Frågade hon med det där skrämmande, iskalla raseriet. 'Sedan första gången jag såg dig på Ica. Jag var sju år, och stolt som en tupp över min vunna nalle. Och då sprang över mig och körde på mig med vagnen. Du stannade inte ens. Jag har kvar ärren, och nallen är fortfarande huvudlös och med bara en arm.'
'Nu ska vi väl inte överdriva här...' Hon flackade stressat med blicken.
'Men jag släppte det för cirka fyra år sedan. Du var och är fortfarande inte värd det.'
Och sedan vände hon på klacken, lämnade klassrummet och smällde igen dörren så att det dånade om det.
Och ensam satt Martin kvar och applåderade.
Så, vad tyckte ni?
Helt klart värt en kommentar, eller hur? :)
Stort jävla COPYRIGHT om hon inte ger tillåtelse till det, men skicka då ett mejl till 843Words@hotmail.com, så godkänner vi därifrån.
